Sagan om OTPOR

“Vi gick oavbrutet i nitton timmar.”

“Hur menar du?”

“Vi gick frÃ¥n Belgrad till Novi Sad, en sträcka pÃ¥ drygt 70 kilometer.”

“Det lÃ¥ter ju helt vansinnigt!”

“Det var det ocksÃ¥. Men vi kände att vi inte hade nÃ¥got val. Studenter frÃ¥n Novi Sad hade gÃ¥tt till Belgrad Ã¥ret innan för att visa sin sympati med vÃ¥ra studentprotester. Vi var tvungna att Ã¥tergälda dem.”

Jag häpnar inför ett ideologiskt Vasalopp i skoskavets tecken.

“Människor hurrade längs vägen. De kom och bjöd oss pÃ¥ mat och frukt. Vi gick i trans. Folk somnade längs vägen, men vi klarade det.”

Vi skrattar åt det tillsammans med vår vän Tibor. Det är för knäppt för att tas på allvar. Myterna om studenternas motstånd mot Milosevics är oräkneliga. Studenterna var organiserade i det löst sammansatta OTPOR, som betyder motstånd på serbiska. Liskom andra omvälvande perioder i historien gett upphov till fantastiska berättelser, kommer OTPOR leva vidare långt efter medlemmarnas död.

Bakom den nedsmutsade fasaden på en lugn gata i centrum, jobbar Tanja en vän till oss. Organisationen hon jobbar för heter Civic Iniatives, och jobbar för demokrati och mänskliga rättigheter. Förra året var kontoret fullt av folk och aktivitet. Då var det bara tre veckor till valet. Belgrad surrade av rykten om polisrazzior och samtidigt som vi befann oss på kontoret stormade polisen OTPOR:s huvudkontor och tog med sig all utrustning. Våra nyfikna frågor om OTPOR och deras finansiering tvingade Tanja att förklara för sina arbetskamrater att vi inte var några spioner, utan vänner. I år är det tomt på kontoret. Alla är vid kusten och värmen håller sitt fasta grepp om Belgrad. Jag har fortfarande kvar minnesbilden av Jelena som sade att om det inte gick vägen den här gången, skulle hon inte orka längre. Det gick, och Jelena är nybliven förälder och har tagit en paus från jobbet på Civic Iniatives.

“Nyckeln till framgÃ¥ngen lÃ¥g i vÃ¥r decentralistiska organisation”, berättar Tanja. “VÃ¥r organisation fungerade som en sambandscentral för en mängd olika grupper över hela Serbien.” Tanja är öppen och räds inte att konfrontera alla de nationalistiska lögner som man stöter pÃ¥, även bland mÃ¥nga av vÃ¥ra serbiska vänner. Hon har koll pÃ¥ det mesta som händer i landet, och känner folk överallt. Det visade sig att var Civic Iniatives som stödde Tibor när han startade den lokala OTPOR-gruppen i Pancevo.

Trots mÃ¥nga försök är Tibor ovillig att berätta sin version kring OTPOR. Det kommer i förryckta meningar under en mÃ¥nads tid. En del av oviljan bottnar i den splittring som uppstÃ¥tt inom organisationen efter att Milosevics störtades. Tibor tror att han kom med ungefär vid möte nummer tio. DÃ¥ var ett 30-tal studenter engagerade. Det träffades pÃ¥ kaféer och barer i rädsla för regimen. Ã…ret var 1998 och fÃ¥ kände till OTPOR. Organisationens hastiga expandering förklarar Tibor sÃ¥ här: “Nyckeln till framgÃ¥ng är en väl genomtänkt idé. Om den ideologiska grunden är stabil kan man lätt gÃ¥ vidare och realisera idén. OTPOR:s idé var enkel: Milosevics och hans regim var slut. Vi krävde förändring.” Och de var det mÃ¥nga som gjorde. OTPOR växte fort och vid tidpunkten för valet fanns det medlemmar i varje liten stad över hela Serbien. Minst 20 000 aktiva och mÃ¥nga fler sympatisörer. Tibor fortsätter. “En viktig bit för oss var att inte agitera mot Milosevic, sÃ¥ som oppositionella politiker gjorde. Vi försökte istället visa pÃ¥ tillstÃ¥ndet i landet genom aktioner. Till exempel brände vi lagboken utanför domstolar för att visa att den inte följdes. Människor var dÃ¥ tvungna att själva komma underfund men problemet och söka efter orsaker. Och den naturliga slutsatsen för mÃ¥nga var att Milosevics regim bar skulden för missförhÃ¥llandena.” Tibor avslutar. “Har man själv formulerat tankegÃ¥ngen är man mycket mer beslutsam än om den formuleras uppifrÃ¥n.”

Dragan en annan av vÃ¥ra vänner smÃ¥skrattar när han berättar en liten episod. “Dagarna innan femte oktober, var vi ett 30-tal som blockerade Slavija en rondell i hjärtat av Belgrad. När polisen kom var de blygsamma och medgörliga. De bad oss snällt att sluta istället för batongslag som brukligt. Vi bad poliserna att inte konfiskera vÃ¥r OTPOR-flagga. DÃ¥ pekade en av de unga poliserna mot bilen och sade: jag har min egen. DÃ¥ visste jag att Milosevics dagar var räknade.”

Sagan om OTPOR är redan legendarisk. Man bevisade att en överlägsen motståndare kan besegras. Lukasjenka och Jiang Zemin får passa sig.

Äntligen kom vi till Serbien. Vi hade stressat och maniskt rest runt kors och tvärs, utan att hitta vad vi sökte. Den erfarne resenären bedrar sig när denne tror att den vet vad målet är, istället för att utgå från att målet är överraskningen. Vi var erfarna. Vi visste hur det var i Jugoslavien men bara för att man har sett utkrigade hus vet man inte hur något är. För när man sett dem börjar de så sakteliga erövra medvetandet och bli normaltillstånd. Det gjorde mig rädd.

Bredvid mig på teatern sitter Tibor. Vi hade mötts kvällen innan i ett kök i utkanten av Pancevo, en stad på hundra tusen invånare, två mil utanför Belgrad. Utanför i trädgården skymtade det jättelika industriområdet som NATO bombade. Mot all internationell rätt anfölls även den petrokemiska fabriken i Pancevo. Det råder en tyst sorg bland stadens invånare, för de vet alla att de kommer dö tidigare än normalt. Med Tibor gjorde vi planer. Första anhalt blev en festival i Zrenjanin, en timme norr om Belgrad. Vi brusade iväg i vår gamla Volvo och äventyret låg runt nästa krök.

Solen sjönk och vi drack en espresso tillsammans med Tibors vänner från det demokratiska partiets ungdomsförbund. Den tyske ambassadören var också där. En gemytlig diplomat som nyligen bytt det polerade arbetsrummet på Wilhelmstrasse i Berlin mot händelsernas Serbien. 20 000 D-Mark gjorde den kringresande festivalen i Serbien möjlig. Nu ville den sympatiske ambassadören se hur pengarna användes. Tibor kastade in oss i skeendenas centrum. I de omvälvande processernas politik. Visitkort byttes och jag förstod att en ung beslutsam politisk generation fötts i skuggan av Milosevic.

Den storslagna teatern i Zrenjanin var en fläckt av det Habsburgska imperiet. Scenen var påkostad och det kunde varit Wien tänkte jag, längst där framme på hedersplatserna mitt emellan ambassadören och Tibor. Samuel Beckets „I väntan på Godot“ är surealistisk och banal på samma gång. Allt som oftast börjar huvudpersonerna Vladimir och Estragon att gräla med varandra. Men i ordgemäng döljer de sin ängslan över att Godot aldrig kommer. Serbien är i väntans tider. De nya tidens politiker efter Milosevic har enorma problem framför sig. Vågar de släppa fram Tibors generation innan de unga tröttnat och sökt sig bort från ett land utan möjligheter? Vladimir och Estragon famlar i förtvivlan. Kanske hänger de sig istället. Tibor brottas inför det moraliska dilemmat: Stanna kvar och förändra framtiden eller söka en ny tillvaro i ett land i väst där möjligheterna finns. Låt oss hoppas att Godot kommer till slut.

“SÃ¥ nu mina vänner, berätta för mig hur det kommer sig att ni följer med en främling som jag över natten?” VÃ¥r videokamera rullar, men vi blir ställda av Tomasz frÃ¥ga. Det är ju vi som gör dokumentär, inte Tomasz. VÃ¥r första filmade intervju blir vi själva utfrÃ¥gade, pÃ¥ en terrass i julinattens Slovenien. Det var redan mörkt och vi körde pÃ¥ mÃ¥fÃ¥. VÃ¥r tvÃ¥ mÃ¥naders rundresa i forna Jugoslavien hade börjat. Plötsligt framträdde en upplyst borg frÃ¥n en kulle. Vi blev intresserade och körde mot borgens sken. När vi kommer närmare upptäckte vi en stad. Den lilla staden Ptuj (Sloveniens äldsta stad) hade en bar öppen. Vi tar varsin öl och vid bordet bredvid sitter Tomasz. Sällskapet blir intresserade av oss när de förstÃ¥r att vi inte har nÃ¥gon stans att ta vägen, erbjuder sig Tomasz att vi kan sova hemma hos honom.

Tomasz är 29 Ã¥r och vid första anblick är han en väldigt normal ung man. Han uttrycker en viss skepsis mot ett kommande EU-medlemskap. “För oss slovener är oberoendet viktigt. Om priset blir för högt tror jag mÃ¥nga slovener kommer tveka inför ett EU-inträde. Vi har ju bara varit självständiga i tio Ã¥r.” Tomasz ser dock egna personliga fördelar med ett EU-medlemskap. Hans goda sprÃ¥kkunskaper ger honom en potentiell möjlighet att byta sitt bilförsäljarjobb till ett lukrativt Brysseltjänst. Tomasz bor pÃ¥ övervÃ¥ningen av hans föräldrars villa. Han arbetar nÃ¥n dag i Ljubljana, men trivs bättre i det lilla Ptuj. Vi sover under stjärnorna pÃ¥ terrassen och lämnar Tomasz dagen efterÃ¥t.

Sloveniens huvudstad Ljubljana är folktom, det är semestertider och alla har rest till kusten i Kroatien. I Ljubljana finns ett övergivet militärområde i centrala staden. Militärkasernerna har ockuperats sedan tio år tillbaka. Det kallas Metelkova Mesto som betyder; Metelkova City. Den svarta anarkistflaggan vajar i vinden. Graffiti, skulpturer och installationer trängs på utsidan av ett av husen. En och annan hund stryker förbi. Metelkova Mesto drog till sig de radikalas intresse under slutet av 1980-talet. Alternativa konstnärer och intellektuella förberedde en ockupering av Metelkova. När Slovenien bröt sig loss från Jugoslavien 1991, lämnade den jugoslaviska armén abrubt Metelkova. Då slog man till. Idag har Metelkova Mesto funnits i tio år. Liksom Christiania i Köpenhamn har Metelkova blivit permanent. Och liksom i Christiania har den anarkistiska och alternativa rörelsen blivit mindre betonad genom åren.

Ulrike jobbar i baren. Experimentell drum‚n‚bass dÃ¥nar i lokalen. Musiken känns alternativ men har discoinfluenser och det skapar en slags tomhetskänsla inombords. Det är som om behovet av alternativitet förlorat sig i sig själv. ” Somliga säger att vi är de mest konservativa. Och det stämmer nog. De flesta vill inte ändra pÃ¥ nÃ¥gonting som finns här, skriker Ulrike i örat pÃ¥ mig.” “Vi vill inte bli officiella eller underordna oss myndigheternas kontroll. SÃ¥ länge vi är olagliga är vi ocksÃ¥ alternativa, säger Ulrike.” Senare under kvällen träffar jag Ivo. Han har engagerat sig i Metelkova sedan 1993. Han ger en annan bild än Ulrike. “Vi gör förändringar hela tiden. Jag känner inte att vi är fasta i invanda mönster.” Ivo är en lÃ¥gmäld 30-Ã¥ring, driftig samtidigt som han är ödmjuk inför andra. Han är väl medveten om risken att bli konservativ och bakÃ¥tsträvande. Ivo talar om de olika teatergrupperna och om de nio olika klubbarna som alla har sin bas här. Utan möjligheterna att verka här skulle musikscenen i Ljubljana vara fattig i den här stan, pÃ¥talar Ivo. Jag tror honom. Ivo är en ovanlig sloven. Han beklagar Jugoslaviens sönderfall. “Vi har mist bröder och systrar som nu hamnat pÃ¥ andra sidan gränser som förr inte existerade. PÃ¥ ett sätt kan man säga att vi blivit avskärmade frÃ¥n varandra i forna Jugoslavien.” Utan att vurma för Titos system verkar Ivo snarare se bortom etnicitet och religiositet. Ivos tankegÃ¥ngar möter jag sällan pÃ¥ vÃ¥r resa i forna Jugoslavien. En framtida lös jugoslavisk konfederation skymtar även om de ter sig orealistiska idag. Om fler tänkte i Ivos banor skulle mÃ¥nga jugoslaver finna bot pÃ¥ sina identitetsproblem.

Det märkliga med Metelkova Mesto är inte att det existerar, snarare hur okänt det är. Det liknar Christiania med sin drogliberala attityd, men som fenomen verkar det ha mer ihop med Tacheles och ockupationsrörelsen i Berlin. Få jag träffar i Metelkova känner överhuvudtaget till Christiania. Ingen jag känner i Sverige har hört talas om Metelkova. Det förbryllar mig hur världen trots pratet om globalisering idag, förblir så lokal.