nitnitnät

Kapitel 1 Ögat på böljan blint

Handen är i viloläge, aplikt ihopdragen; han sträcker ut pekfingret och låter de övriga ligga kvar, märker hur ögonen som på befallning ser i fingrets riktning: en reklamskylt för vitvaror. En känsla av likgiltighet infinner sig, som en tratt runt halsen, en sådan som sjuka djur har. Sedan sänker han pekfingret och sträcker ut långfingret, impulsen att följa långfingrets riktning med ögonen är i jämförelse obefintlig.

Då skulle vi ha nio med varandra – aldrig för tidig utlösning, leda, snippor som pruttar, kukar som går av, etc. Det skulle bli något helt nytt! Nio skulle vara helt befriat från sjukdomar. Fyllt med känslor. Man skulle kunna fråga nån man gillar: �Ska du med 96:an i natt?� och inte bara mena att det skulle vara kul att sitta bredvid varann på sista bussen hem. Förlåt-mig-nia. Ingen skulle ha nåt emot att bli �Ni:ad� av ett affärsbiträde, inte ens Jan Guillou. Grupp 9– en avantgardistiskt feministbrigad som kidnappar kända mansgrisar och ger dem en rejäl omgång i nio ronder. Jan Guillou, till exempel. Några skulle kanske av rädsla eller gammal vana hålla sig till sex fortfarande – vilka tråkmånsar! Ingen skulle kunna tjäna pengar på nio, eftersom den skulle vara helt befriad från maktbegär och förtingligandet av kroppar. Alla kroppar skulle vara lika ni:iga! Man skulle ha nio överallt – i busskurer, på seveneleven, i Norrland. Alla skulle vilja ha ett vanligt �nio-till-fem-jobb�.

RFSU får byta namn till RFNU.

Kapitel 1. Ögat på böljan blint

8.Hålen i huvudet, ljuden och lukterna. Hur de skränande dagisbarnen på bussen på något sätt aktiverar en inre doft av fiskbullar. Pekfingrarna är lagom stora att stoppa in i näsborrarna eller öronen. Därifrån kommer: snor och vax. Det går inte att stoppa framströmningen, men han kan peka var det kommer ifrån – möta det en bit på vägen.

Kapitel 1 Ögat på böljan blint

9.Snön faller som silverglitter. Han ser rätt in i solen, ögonen stänger sig av egen vilja men ljuset fräter sig in genom ögonlocken, bildar figurer i olika lysande färger som inte just föreställer något. Blundande tar han emot flingorna med tungan, de har färdats hela vägen från himlen och hamnar sedan i ett varmt litet hål.

Lennart Valinder är död och Gubbstrutten har tagit sin rollator och vandrat ut från Namn och Nytts sidor. Saknaden är stor.

Så börjar Clas Svahns minnesruna om Gubbstruttens skapare. Inte för att jag läser Namn och Nytt särskilt ofta men det är alltid jobbigt när institutioner går ur tiden. Först Monica Zetterlund och så nu Gubbstrutten. Jag har en känsla av att en och annan rollator i det här landet snyftar en smula.