nitnitnät

Som nybliven utlandssvensk är det ett privilegium att kunna lyssna på svensk radio via internet. Men på internet har Sveriges Radio en uppsjö digitala kanaler. Av en slump sätter jag på SR Minnen. Jag kastas rakt in i handlingen i Tolkiens Bilbo. Bilbo är just i fär med att smyga efter alverna som tagit hans dvärgvänner till fånga. Han följer efter alverna in i Alvkungens sal i djupaste Mörkmården. En dramatisering från 1970 som jag aldrig hört talas om.

Månadens tema på SR Minnen är Kina. Gamla och nya berättelser från mittens rike. Jag lyssnar på Staffan Sonnings personliga upplevelser från de dramatiska dagarna på Himmelska fridens torg då regimen brutalt slog ned de fredliga demonstrationerna. Jag minns stridsvagnarna som körde över demonstranter men jag minns inte längre varför. Sonning hjälper mig på traven.

I takt med att podradio breder ut sig kommer sättet att lyssna på radio att förändras. Jag har förut varit skepitsk till SR:s satsningar på nya digitala kanaler. Men nu har jag bytt fot. Fortsätt SR. Mera. Om du är nyfiken på SR Minnens program kan du titta på tablån för dagens sändningar.

Det är möjligt att jag gjort dålig research, men snart tror jag att det svenska språket borde utökas. Det är ett ord som saknas. Det saknas ett begrepp för vilja att först förstöra, att göra något riktigt jävla dumt – och sen vilja hjälpa till att ställa det tillrätta. Det jag pratar om är inte oförsiktighet, dumhet eller kanske avsaknad av hjärnmassa. Det jag pratar om är en högst medveten ambition att först pröva vad som händer om stoppar en gaffel i ögat på sin kompis, och därefter leda samma person till akuten.

Exempel 1: Alla gamla politiker/näringslivsmän, nu senast Kjell-Olof Feldt, som på sin ålders höst ger ut en bok där de vill erkänna hur dumma de varit. Hur många ideal de bröt mot. Erkännandet kommer alltid precis innan de gamla jävlarna ska dö så att ingen hinner bli arg och slå dem.

Exempel 2: Fotomodeller/dokusåpadeltagare som går ut i skolorna och prata om hur hemskt det är att bli utnyttjad av media. Nu senast Linda Rosing. Hon kommer inte få NÅGON att vilja göra något annat än att göra just det hon gjorde. Det vill säga att FÖRST vika ut sig i Slitz/ha sex i TV/förstora brösten/gå på fest, och SEN prata om hur hemskt det är. Var sak har, som de säger, sin tid.

Den 16 november lanserades de klassiska nyfiken gul/blå-filmerna på dvd. Filmerna visades första gången 1967 och är en slags föregångare till de kommande upprorens tid året efter. Vissa beskriver Vilgot Sjömans filmer som en svensk variant av den nya franska vågen. För mig var det en märklig känsla att filmerna känns så aktuella idag. Det är som utvecklingen gått varvet runt och att det återigen är intressant med någon som bryter med det tradionella filmberättandet. Ett av alla ställen man kan köpa filmerna på är här.

För ett tag sedan lanserade DN sin sonettmaskin. DN har på senare tid slagit sig för bröstet om hyllat sina egna kultur-på-nätet-sidor. Har dock svårt att tro att högläsning av Harry Potters senaste bok kan anses vara en succé. Huruvida Sonettmaskinen är väl använd eller inte vore kul att veta. På nitnitnät finns det en liknande trend. Stafettdiktning, fri association till strikt mall, eller bara rim?

Undrar om Iris tänkte sig detta:

iris säger: september 8th, 2005 at 4:29 pm 08.09.05 Jag som en arme av hundar kan inte kräva dig.

Elsa säger: september 12th, 2005 at 11:32 pm jag som en arm av undran kan inte kväva dig

marit säger: september 18th, 2005 at 12:46 pm jag som en barm av pundare kan inte fralsa dig

Jonas säger: oktober 4th, 2005 at 7:29 pm jag som en varm beundrare kan inte se dig

Elsa säger: oktober 26th, 2005 at 9:19 pm jag som en farm på tundran kan inte träna dig

Jonas säger: oktober 26th, 2005 at 9:30 pm Jag som tarm i flundran kan inte känna dig

Johannes säger: november 14th, 2005 at 5:32 pm Jag som en charm som bundar kan inte lämna dig

Max säger: november 18th, 2005 at 3:31 pm Jag som ett larm på rundan kan inte härma dig

Så blev det kartoffelferie som det heter i Danmark. En veckas lov där det är tänkt att man ska plocka potatis. Min potatis fanns att skörda i Stockholm. Det är fredagkväll och jag ringer Vilgot som vi kommit överens om. Han ska just precis gå ned och ta en pizza på Ciao Ciao. Jag cyklar dit. Kommer lite tidigt så först läser jag lite bloggar utanför på gatan. Johannes skriver om Mehlisrapporten som skapar oro i Beirut. Det kändes långt bort.

Pizzan var bra. Vi pratade en lång stund om våra familjer och de spår som leder till Jämtland. Minns bara dansbanescenerna från Strömsund med Sofie Lind och Lena Nyman i Nyfiken Blå. Vi följdes åt en bit och Vilgot gav mig en bok att fundera över.

Vad gör du som författare om unga littvetare missförstår dina verk, drar felaktiga slutsatser från perifera händelser eller bara skriver dåliga uppsatser? Jo man lägger fram en egen uppsats om sig själv. 1989 lade Vilgot Sjöman fram en uppsats i litteraturvetenskap vid Lunds universitet på d-nivå. Den har titeln Oskuld förlorad. Här behandlar Vilgot Sjöman ett återkommande motiv i Vilgot Sjömans filmer. Den huvudsakliga källan är en intervju 86 med Vilgot Sjöman. Oskuld förlorad är en märklig bok. Den är intressant ur ett konceptuellt perspektiv. Den skulle passa perfekt in i ett konstkontext. Det finns många uppslag och perspektiv som Sjöman delar med sig av. På så sätt blir det lite bakom kulisserna till hans filmer fast tillrättalagt. Är det någon som känner till något liknande verk, där författaren skriver uppsats om sig själv?