Novell – ”Medan du shoppar”
Nitnit fick en välskriven novell av Jonas Green. Det är en historia där dramatiken kommer till uttryck i de små detaljerna, i vardagsamtalets subtila nyanser.
Reflexerna från glasen och det vita bordet gör ont i ögonen. Bara någon meter bredvid Gunnar går människor förbi, deras steg får honom att känna sig stressad så han fäster blicken högre upp, längre bort. Träden är olika långa, han försöker hitta ett system. Men det finns inget. Vissa träd har kronor som är fattiga på löv, de ger ett vemodigt intryck. Solen bränner på det gröna och skickar skarpa strålar mot honom. Mellan raderna av träd far människor förbi, vissa cyklande, vissa strosande lugnt. Ibland åker det förbi en buss som skymmer sikten. Då ser han bara dem som går alldeles framför honom.
Han undrar om han valt fel kafé. Han försökte hitta något som var ungdomligt. Men det fick honom att känna sig obekväm. Kullerstenen får stolarna att bli vingliga. Det går inte att ställa dem stadigt. Det går åt mycket energi bara för att sitta still. Uteserveringen är smal och en del av trottoaren, det är bara en rad bord som får plats innanför staketet. Vid de andra borden sitter ingen som är äldre än trettio. På vänster sida sitter två tjejer och en kille. De måste vara studenter för de pratar om tentor. Kvinnorna pratar i ett och skrattar medan killen försöker ta sig in i samtalet.
Gunnar vänder sig mot Kristin och frågar om hon vill gå någon annan stans. Hon sitter med huvudet vänt bort från honom. Hon ser ut mot gatan, i ena handen håller hon en sked. Den döljer hennes halsgrop och fortsätter ner mellan den vita koftans V-formade nacke. Skeden kröker sig strax över koftans första knapp. Hon reagerar inte på hans fråga. Hon sitter kvar i samma ställning, han undrar om hon hoppas se någon hon känner gå förbi. Skeden hon håller i är täckt av intorkat grått skum. Han funderar på om han ska fråga igen, blir plötsligt medveten om det höga ljudet bakom honom. Han vänder sig om och ser att huset bredvid är täckt av byggnadsställningar. Han inser att för att få hennes uppmärksamhet måste han ta i henne. Istället lyfter han sitt glas till munnen och ser ner i bordet. Ögonen tåras av en solreflex och han måste vända bort blicken för att hålla ögonen torra. Kristin sitter fortfarande med blicken ut mot vägen. Men skeden hänger inte längre från hennes hand. Istället har hon den i munnen. Skaftet som löper från munnen till handen rör på sig. Tungan måste leka mot den lena metallen, pressa skeden mot gommen. Leta efter spår av kaffet. Släppa skeden, låta den falla mot tungan och sedan leta på översidan. Han sträcker ut sin hand mot hennes arm som ligger mot bordet. Men ångrar sig, det var så länge sedan. Hon vänder sig mot honom ändå. Ser honom i ögonen och han försöker le. Han låter blicken falla ner på glaset. När han lyfter den igen sitter hon med huvudet framåtlutad och ser ner i sitt knä.
När de kom in på kafét frågade han om hon också ville ha något att äta, en macka kanske? Men hon svarade att räckte med en cappucino. Hon hade inte druckit något, bara suttit och rört runt med skeden. Nu ligger skeden bredvid glaset. Hon har lagt sina händer i knät och armarna pressas mot hennes överkropp. Det får huden över koftans knäppning att bilda ett veck. Trots att hon inte är gammal kan han se att brösten börjat falla. Han tänker på de år han inte fått träffa henne. Han harklar sig och frågar vad hon tänkt göra under sommaren.
�Om du inte har några planer kanske du skulle kunna komma ut till min sommarstuga�.
�Jag tror inte att det…� han vänder bort blicken och nickar. Hon tystnar.
�Det här är inte lätt för mig� säger han och ser på henne igen. Hon sitter med huvudet vänt mot vägen, han vet inte om hon hört honom. Han väntar ett tag på en reaktion men det kommer ingen och han låter blicken glida från henne till tre tjejer som sitter på en parkbänk. En av dem reser sig upp och gestikulerar yvigt medan de andra två viker sig av skratt. Solen lyser upp dem och silas genom deras hår och kläder. Deras sommarlov har förmodligen just börjat. Vad väntar dem under sommaren? Vad kommer de att berätta för varandra efter lovet, kommer de att skratta lika hjärtligt då? Han lägger handen på kavajfickan och känner på papperet, blundar och andas djupt. När han öppnar ögonen ser hon på honom igen. Han kan se att hon funderar på något, att hon söker ett svar i hans ansikte. Han försöker slappna av när han dricker av kaffet.
�Var det svårt där inne?� hon ser fortfarande på honom när hon ställer frågan.
�Inte direkt, vi satt mycket i grupp, jag vet inte. Det var…�
�Vet du att jag mådde dåligt innan, att jag på något sätt var orsak till att du satt där. Kan du tänka dig det? Att jag mådde dåligt? Jag brukade undra vad de gjorde med dig. Med dig, va?�
�Det kan inte ha varit lätt� han vänder ner blicken igen och ser sina händer plocka med den avlånga skeden. Han hör henne upprepa hans ord, fast svagt.
�Är du bra nu?� frågar hon.
�Ja, jag är bra nu� han stoppar ner handen i kavajfickan och känner på utlåtandet.
�Kan man bli bra?�
�Jo, du förstår det är en sjukdom som…�
�Snälla�. Hon har en rynka mellan ögonbrynen och lite kaffe skvimpar över kanten på glaset när hon rör runt med skeden.
�Jag vet inte om jag orkar det här,� hennes huvud är nedböjt så han inte kan se hennes ögon. Hon rör inte lika hårt i kaffet nu. Den grå vätskan virvlar runt skeden.
�Jag förstår, de sa att jag inte skulle hoppas på för mycket,� han vrider sig, stolen faller någon centimeter innan den slår i gatstenen. �eller, jag vet att det här inte är lätt för dig, det är det inte för mig heller, men…�
�Säg inte vad jag känner, du vet inget om mig längre,� hon har vänt upp huvudet och ser rakt in i hans ögon, men vänder bort blicken när han inte svarar. De sitter tysta medan människor passerar förbi dem. Parkbänken där de tre flickorna satt är tom och de genomlysta träden vajar lätt.