Först vill man förstöra, sen bygga upp.
Det är möjligt att jag gjort dålig research, men snart tror jag att det svenska språket borde utökas. Det är ett ord som saknas. Det saknas ett begrepp för vilja att först förstöra, att göra något riktigt jävla dumt – och sen vilja hjälpa till att ställa det tillrätta. Det jag pratar om är inte oförsiktighet, dumhet eller kanske avsaknad av hjärnmassa. Det jag pratar om är en högst medveten ambition att först pröva vad som händer om stoppar en gaffel i ögat på sin kompis, och därefter leda samma person till akuten.
Exempel 1: Alla gamla politiker/näringslivsmän, nu senast Kjell-Olof Feldt, som på sin ålders höst ger ut en bok där de vill erkänna hur dumma de varit. Hur många ideal de bröt mot. Erkännandet kommer alltid precis innan de gamla jävlarna ska dö så att ingen hinner bli arg och slå dem.
Exempel 2: Fotomodeller/dokusåpadeltagare som går ut i skolorna och prata om hur hemskt det är att bli utnyttjad av media. Nu senast Linda Rosing. Hon kommer inte få NÅGON att vilja göra något annat än att göra just det hon gjorde. Det vill säga att FÖRST vika ut sig i Slitz/ha sex i TV/förstora brösten/gå på fest, och SEN prata om hur hemskt det är. Var sak har, som de säger, sin tid.
november 26th, 2005 at 7:39 pm
Mycket rolig insikt! För det är ju precis så det är. Det hela är ganska förutsebart.
Men man kan ju inte mer än skratta, och aldrig förvånas.
november 26th, 2005 at 8:29 pm
Ligger det inte något djupt mänskligt i trial-andr-error. När man är tonåringen vill man pröva att röka för att veta vad det är, sedan ångrar man sig som vuxen 20-åring. Varför började jag röka överhuvudtaget? För mig räckte det inte med att höra om folk som rökte på. Jag ville testa själv.