Der Untergang
Efter min resa till Berlin och Polen i sommar var det logiskt att gå och se Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern under riksdagshuset. Bruno Ganz spelar en mästerlig Adolf Hitler. Ett mänskligt vrak som tappat kontakten med verkligheten. Hitler i Ganz gestalt är precis så som jag föreställt mig honom. En paranoid och kolerisk man som tappar koncepten gång på gång. Samtidigt är han en lågmäld och snäll person i stunder av avskildhet med sin schäfer. Generalerna och de närmaste kring Führern har redan slutat att utföra hans order men ingen vågar säga det rakt ut. Istället blir Hitler rasande varje gång det uppdagas att hans närmaste sviker honom en efter en. Hitlers förhoppningar om undsättande armér är bara en illusion som generalerna lyckas upprätthålla allt för länge. När hoppet för länge sedan är ute och ryssarna avancerar meter för meter, är generalerna hejdlöst berusade. Man kedjeröker på rastgården utanför bunkern och väntar på att den fruktansvärda mardrömmen ska ta slut.
Jag har fortfarande Goebbels vilda blick i minnet när han fortsätter att agitera efter att Führern tagit sitt liv. Skådespeleriet är oklanderligt. Alla olika psyken en människa kan anta i en onaturlig situation som den i bunkern gestaltas av de olika rollkaraktärerna. Det är mästerligt gjort. Dekoren, explosionerna, miljöerna. Allt är bra.
Filmen visar upp det mänskliga bakom de mest mytomspunna gestalterna i historien. Hur många dokumentärer där galna ledare demoniseras har man inte sett? Alla människor rymmer en Hitler, Himler, Speer, Goebbels eller Eva Braun inom sig, tror jag. Det är den viktiga lärdommen för kommande generationer. Det finns ingen som är imun. Det kan hända dig och det kan hända igen.