PÃ¥ museum del 1
Jewish Museum Berlin, ligger ett stenkast ifrån Checkpoint Charlie. Det har undertiteln �Two Millenia of German Jewish History�. Museet är en arkitektonisk pärla ritat av arkitekten Daniel Libeskind De flesta nybyggda museum är fantastiska byggnader var man än kommer. Problemet är inte byggnaderna utan innehållet som sällan lever upp till museets yttre.
Innan själva utställningen börjar leds man in i tre konstinstallationer. Det första heter Holocaust Tower och är ett smalt betongrum med tjugo meter i tak. En liten ljuskälla sipprar in längst upp. Det är ett obehagligt rum som direkt förflyttar mig till förintelsens gaskammare. Efter det leds man ut till Garden of exile som består av 49 betongpelare som står tätt tillsammans i en sluttning på en av museets bakgårdar. Ovanpå varje pelare har man planterat ett olivträd. De 49 pelarna ska symbolisera året 1948 då staten Israel bildades +1 till för den judiska diasporan. Den sista platsen kallas för Fallen Leaves. Den israeliske konstnären Menashe Kadishman vid namn har låtit göra runda ansikten av järn med mun och ögon. De ligger utspridda över golvet i tusental. Jag står länge och tvekar inför dessa ansikten. Till slut blir min vånda så stor att jag tar sats och springer rakt över ansiktena tvär igenom rummet. Ett fasligt skrammel bryter ut när järnet under mig klickar mot varandra. Jag är inte den ende som tar steget ut i rummet. Men den ende som springer. Kanske den ende som blir berörd och inte klarar av situationen.
Sedan börjar den vanliga utställningen som är väldigt traditionell. En kronologisk resa utifrån tre olika teman av Judendomen religion, samhälle och kultur. Det hela börjar vid 1000-talet i Rhendalen och de första spåren av judar i Tyskland och arbetar sig sedan framåt i historien. När jag kommer till 1700-talet är jag redan trött. Det tog en stund att ställa om sig från ett konstperspektiv till ett traditionellt gå-och-titta-på-en-monter-perspektiv.
Tyvärr förstärker utställningen klassiska myter om judisk kultur och tradition istället för att besvara några funderingar. När utställningen når fram till 1900-talet blir frågorna allt fler men svaren försvinner i konstiga sidospår om judiska affärsmän och judiska intellektuella. Utställningen kan möjligen fungera i folkbildningssyfte för kommande generationer om judar i Tyskland genom historien. Men museets syfter förblir vagt. Varför koncentrera sig på judar i Tyskland? De var aldrig särskilt många (som mest cirka 550 000 runt 1930 att jämföras med cirka 60 miljoner tyskar) eller inflytelserika i förhållande till de miljoner sefardiska judar som levde kring Medelhavet eller för att inte tala om alla de miljontals jiddishtalande judarna i Östra Europa. Dessa judar nämns knappast alls. Det är som att studera finlandssvenskar i Finland och inte beröra svenskarna i Sverige. Man hade kunnat börja med den stora frågan om förintelsen därefter och försökt spåra judarnas historia bakåt i tiden.
Av hela den långa vandringen genom historien minns jag bäst en svart monolit med hörlurar. I hörlurarnas fanns olika röster från förr med judiska berättelser. På ett ställe dök det upp en sentimental strof. Musiken lät bekant. Var den judisk? Några stråkinstrument klingade sävligt men ack så vackert. Då insåg jag plötsligt att det var första gången som andra sinnen än synen aktiverades. Alla montrar till trots så minns jag bara musiken i hörlurarna.