Jugoslavien i backspegeln del 2
Två smutsiga trashankar gör entré. Det är Vladimir och Estragon, eller Didi och Gogo som de kallar varandra. Samuel Beckets �I väntan på Godot� simultantolkas i mitt öra av Tibor och jag blir uppslukad av pjäsen.
Äntligen kom vi till Serbien. Vi hade stressat och maniskt rest runt kors och tvärs, utan att hitta vad vi sökte. Den erfarne resenären bedrar sig när denne tror att den vet vad målet är, istället för att utgå från att målet är överraskningen. Vi var erfarna. Vi visste hur det var i Jugoslavien men bara för att man har sett utkrigade hus vet man inte hur något är. För när man sett dem börjar de så sakteliga erövra medvetandet och bli normaltillstånd. Det gjorde mig rädd.
Bredvid mig på teatern sitter Tibor. Vi hade mötts kvällen innan i ett kök i utkanten av Pancevo, en stad på hundra tusen invånare, två mil utanför Belgrad. Utanför i trädgården skymtade det jättelika industriområdet som NATO bombade. Mot all internationell rätt anfölls även den petrokemiska fabriken i Pancevo. Det råder en tyst sorg bland stadens invånare, för de vet alla att de kommer dö tidigare än normalt. Med Tibor gjorde vi planer. Första anhalt blev en festival i Zrenjanin, en timme norr om Belgrad. Vi brusade iväg i vår gamla Volvo och äventyret låg runt nästa krök.
Solen sjönk och vi drack en espresso tillsammans med Tibors vänner från det demokratiska partiets ungdomsförbund. Den tyske ambassadören var också där. En gemytlig diplomat som nyligen bytt det polerade arbetsrummet på Wilhelmstrasse i Berlin mot händelsernas Serbien. 20 000 D-Mark gjorde den kringresande festivalen i Serbien möjlig. Nu ville den sympatiske ambassadören se hur pengarna användes. Tibor kastade in oss i skeendenas centrum. I de omvälvande processernas politik. Visitkort byttes och jag förstod att en ung beslutsam politisk generation fötts i skuggan av Milosevic.
Den storslagna teatern i Zrenjanin var en fläckt av det Habsburgska imperiet. Scenen var påkostad och det kunde varit Wien tänkte jag, längst där framme på hedersplatserna mitt emellan ambassadören och Tibor. Samuel Beckets „I väntan på Godot“ är surealistisk och banal på samma gång. Allt som oftast börjar huvudpersonerna Vladimir och Estragon att gräla med varandra. Men i ordgemäng döljer de sin ängslan över att Godot aldrig kommer. Serbien är i väntans tider. De nya tidens politiker efter Milosevic har enorma problem framför sig. Vågar de släppa fram Tibors generation innan de unga tröttnat och sökt sig bort från ett land utan möjligheter? Vladimir och Estragon famlar i förtvivlan. Kanske hänger de sig istället. Tibor brottas inför det moraliska dilemmat: Stanna kvar och förändra framtiden eller söka en ny tillvaro i ett land i väst där möjligheterna finns. Låt oss hoppas att Godot kommer till slut.