Jugoslavien i backspegeln del 1
Föreställ dig att du 20 år och att du äntligen lyckas bli tillsammans med tjejen du älskar. Att hon har fixat pengar till en dokumentärfilm. Ni köper en gammal Volvo 142:a, en bra kamera och åker iväg med en diffus idé om att intervjua unga människor i forna Jugoslavien. Det gjorde jag sommaren 2001. Jag skrev fem artiklar som skulle publicerats i Helsingborgs Dagblad. Men något hände. 11 September. Plötsligt blev det trångt på kultursidorna och inte ens Sören Sommelius som själv haft mycket att göra med Balkan kom ihåg de där texterna. I tre månader tjatade jag men sedan glömdes de bort. Jag publicerar dem därför här för första gången. Fyra år har gått men kanske har texterna ett värde fortfarande. Bedöm själv.
“Så nu mina vänner, berätta för mig hur det kommer sig att ni följer med en främling som jag över natten?” Vår videokamera rullar, men vi blir ställda av Tomasz fråga. Det är ju vi som gör dokumentär, inte Tomasz. Vår första filmade intervju blir vi själva utfrågade, på en terrass i julinattens Slovenien. Det var redan mörkt och vi körde på måfå. Vår två månaders rundresa i forna Jugoslavien hade börjat. Plötsligt framträdde en upplyst borg från en kulle. Vi blev intresserade och körde mot borgens sken. När vi kommer närmare upptäckte vi en stad. Den lilla staden Ptuj (Sloveniens äldsta stad) hade en bar öppen. Vi tar varsin öl och vid bordet bredvid sitter Tomasz. Sällskapet blir intresserade av oss när de förstår att vi inte har någon stans att ta vägen, erbjuder sig Tomasz att vi kan sova hemma hos honom.
Tomasz är 29 år och vid första anblick är han en väldigt normal ung man. Han uttrycker en viss skepsis mot ett kommande EU-medlemskap. “För oss slovener är oberoendet viktigt. Om priset blir för högt tror jag många slovener kommer tveka inför ett EU-inträde. Vi har ju bara varit självständiga i tio år.” Tomasz ser dock egna personliga fördelar med ett EU-medlemskap. Hans goda språkkunskaper ger honom en potentiell möjlighet att byta sitt bilförsäljarjobb till ett lukrativt Brysseltjänst. Tomasz bor på övervåningen av hans föräldrars villa. Han arbetar nån dag i Ljubljana, men trivs bättre i det lilla Ptuj. Vi sover under stjärnorna på terrassen och lämnar Tomasz dagen efteråt.
Sloveniens huvudstad Ljubljana är folktom, det är semestertider och alla har rest till kusten i Kroatien. I Ljubljana finns ett övergivet militärområde i centrala staden. Militärkasernerna har ockuperats sedan tio år tillbaka. Det kallas Metelkova Mesto som betyder; Metelkova City. Den svarta anarkistflaggan vajar i vinden. Graffiti, skulpturer och installationer trängs på utsidan av ett av husen. En och annan hund stryker förbi. Metelkova Mesto drog till sig de radikalas intresse under slutet av 1980-talet. Alternativa konstnärer och intellektuella förberedde en ockupering av Metelkova. När Slovenien bröt sig loss från Jugoslavien 1991, lämnade den jugoslaviska armén abrubt Metelkova. Då slog man till. Idag har Metelkova Mesto funnits i tio år. Liksom Christiania i Köpenhamn har Metelkova blivit permanent. Och liksom i Christiania har den anarkistiska och alternativa rörelsen blivit mindre betonad genom åren.
Ulrike jobbar i baren. Experimentell drum‚n‚bass dånar i lokalen. Musiken känns alternativ men har discoinfluenser och det skapar en slags tomhetskänsla inombords. Det är som om behovet av alternativitet förlorat sig i sig själv. ” Somliga säger att vi är de mest konservativa. Och det stämmer nog. De flesta vill inte ändra på någonting som finns här, skriker Ulrike i örat på mig.” “Vi vill inte bli officiella eller underordna oss myndigheternas kontroll. Så länge vi är olagliga är vi också alternativa, säger Ulrike.” Senare under kvällen träffar jag Ivo. Han har engagerat sig i Metelkova sedan 1993. Han ger en annan bild än Ulrike. “Vi gör förändringar hela tiden. Jag känner inte att vi är fasta i invanda mönster.” Ivo är en lågmäld 30-åring, driftig samtidigt som han är ödmjuk inför andra. Han är väl medveten om risken att bli konservativ och bakåtsträvande. Ivo talar om de olika teatergrupperna och om de nio olika klubbarna som alla har sin bas här. Utan möjligheterna att verka här skulle musikscenen i Ljubljana vara fattig i den här stan, påtalar Ivo. Jag tror honom. Ivo är en ovanlig sloven. Han beklagar Jugoslaviens sönderfall. “Vi har mist bröder och systrar som nu hamnat på andra sidan gränser som förr inte existerade. På ett sätt kan man säga att vi blivit avskärmade från varandra i forna Jugoslavien.” Utan att vurma för Titos system verkar Ivo snarare se bortom etnicitet och religiositet. Ivos tankegångar möter jag sällan på vår resa i forna Jugoslavien. En framtida lös jugoslavisk konfederation skymtar även om de ter sig orealistiska idag. Om fler tänkte i Ivos banor skulle många jugoslaver finna bot på sina identitetsproblem.
Det märkliga med Metelkova Mesto är inte att det existerar, snarare hur okänt det är. Det liknar Christiania med sin drogliberala attityd, men som fenomen verkar det ha mer ihop med Tacheles och ockupationsrörelsen i Berlin. Få jag träffar i Metelkova känner överhuvudtaget till Christiania. Ingen jag känner i Sverige har hört talas om Metelkova. Det förbryllar mig hur världen trots pratet om globalisering idag, förblir så lokal.