nitnitnät

Gå och se Björn Kjellman i Jag är min egen fru på Stadsteatern. Gå och se Björn Kjellman, nu. Det är den bästa pjäs jag någonsin sett. I två och en halv timme gestaltar Kjellman ständigt nya roller, alla med sin särskilda brytning. Från första stund är jag fast. Man köper hela historien. Man tror på varenda ord. Kjellman är rörande, älskvärd och trovärdig på samma gång. Han gestaltar den tyske transvestiten Charlotte von Mahlsdorf som överlever både nazister och kommunister. Hon utvecklar en faibless för Gründerzeitmöbler, en period i Tyskland under1890-talet. Hon bygger upp ett eget museum i sin bostad. Hon gräver fram möbel efter möbel ur ruinernas Berlin. Hon samarbetar med Stasi men efter fyra år säger Stasi upp samarbetet. Björn Kjellman får mig att tycka att det är livsviktigt att samla Gründerzeitantikviteter. Golvur går före älskare, en ordning som känns självklar.

Förtrollningen bröts plötsligt när ett kvävt skrik hördes från en äldre man i publiken. Någon skrek efter läkare och ljuset tändes. 750 personer på Stora Scen väntade tålmodigt på ambulanspersonalen. Men när de kom hade mannen repat sig och gick för egen maskin. Kjellman tog om några minuter men de där magiska var bortblåst. Han talade för fort och stakade sig i början för att sedan komma in i rollen igen. Men då var pjäsen redan slut. Avbrottet illustrerade de där sista 10% som är skillnaden mellan vanlig teater och teater när de är som allra bäst.

Det känns som att Kjellman äntligen fått göra en roll som passar honom perfekt. Hans ben är kvinnoben. Han kropp är en kvinnokropp. Hans minspel är klockrent utan att bli teatraliskt.

Av Jonas | juni 12, 05 16:06