Hälsningar från paradiset 2.2
Kapitel 2. Hon är som rubikskub, det blir svårare ju mer jag vrider
Hon vrider disktrasan med en synbar njutning. Det är en ny och giftgul trasa som inte slokar när den ligger på kranen, utan balanserar med utsträckta vingar. �Vi har ett eget litet universum här, du och jag�, säger hon och drar trasan över bordet; smulorna tycks som dra sig mot trasan av egen vilja. Sedan tänder hon ett par värmeljus som hon lägger i en skål med vatten och ler så hon får gropar som parenteser runt munnen. �Vår egna lilla dimension på femtiofyra kvadrat.�